Det finns terrängloppsbackar, och så finns det TERRÄNGLOPPSBACKAR

Det finns många ryktbara terrängloppsbackar i Sverige. Aborrbacken är kanske den mest fruktade.

Så här beskriver SvD den: “Plötsligt svänger stigen från strandkanten vid Rödstugeviken tvärt till vänster upp i tallskogen. Låren skakar till av mjölksyra, fötterna halkar i lösgruset och hjärnan signalerar nej, nej, nej! Abborrbacken efter 25 kilometers löpning är Lidingöloppets själ. 550 meter lång och med 40 meters stigning – och rena väggen för både elit och motionär.”

Vi sticker ut hakan lite och menar att Aborrbacken är som en dagisbacke jämfört med Kullamannens Dödens Zons nordvägg på Kullaberg.

Först en rolig nerförsbacke som mynnar ut i vackra Håkullsmal. Utan att ana oråd tassar man framåt på klapperstenarna och med 4 timmar i benen tror man först inte det är sant! Mannen med hjärtstartaren, som sitter vid dess början intygar – Det är bara att springa på! Jag väntar här!

En del löpare beskrev backen förra året som ett slagfält där utmattade löpare låg kors och tvärs med kramper, stenar som haglade och att man som en ödla får kräla upp vissa partier(se cirka 4,30 in i filmen). Genomsnittstiden upp på de 187 vertikala metrarna är 24 min. Rekordet är på 7,32 från 2001 med start från havet.

Många upplever dödsbacken som en symbol för livet. Det är inte så lätt alla gånger. Har man inte upplevt en riktig uppförsbacke kan man inte njuta av en härlig nerförslöpa. Men när man övervunnit strapatserna får man en euforisk lyckokänsla då man på toppen, pånyttfödd, ser utsikten över nästan hela Skåne och Danmark uppe på Håkull.
– Men vänta, snitseln går inte mot målet??
Nej, i år har vi förlängt ruset med ytterligare 4 km hårt motstånd eller sådär 55 min extra njutning.

Så skall en riktig backe se ut, mjölksyralovers 🙂

Mikkel Clausen har en fin video. Titta och njut.