31 Oct “Är det här verkligen min grej?”

Anders Szalkai har sprungit längre än 100 miles, men på platten. På fredag testar han vad ben och pannben håller för i backe, lera och mörker. 

– Jag har spanat in arrangemanget och det är väldigt coolt gjort. Det har väckt mitt intresse, samtidigt som jag tvekar – är det här verkligen min grej?

Före detta elitlöparen Anders Szalkai växte upp i Helsingborg och levde första delen av sitt löparliv på långpassavstånd från Kullaberg. I dag kallar han sig elitmotionär, han jobbar för Runners World, håller föreläsningar och träningsresor och river av Stockholms maraton på 2.50 som ett träningspass. Klockan 07 på fredag morgon står han på startlinjen i Båstad för att ta sig genom den nya bandragningen över Bjäre, genom Sinarpsdaken mot Kullaberg.

– Genom åren har jag hört talas om att Kullamannen växt som koncept, det har gjort mig nyfiken, säger Anders Szalkai. 

Beslutet att springa Kullamannen togs för ett år sedan tillsammans med två vänner. En av dem bröt dessvärre benet för någon vecka sedan, den andra har bytt distans till 100 kilometer. Några pass har de ändå fått till på Kullaberg på gamla banor av Dödens zon.

Vilken del av banan ser du mest fram emot?

– Rent löpmässigt ser jag fram emot partierna som jag är bra på, men någonstans triggar det som Per Sjögren skriver om att övervinna smärtan. Det har triggat hela min karriär att komma runt det. Nu handlar det om att bemästra sin egen trötthet. Jag kan tänka mig att det handlar om partierna där man får väldigt mycket mjölksyra, oavsett hur du tar dig uppför. Det som jag inte gjort som kommer att göra det till en helt annan dimension är att springa när det är mörkt.

Och minst?

– Jag fasar för de leriga partierna och där man halkar ner. Och jag har kört några ultralopp och den här fasen där man kommit ganska långt, men ändå inte och man är trött, den fasar jag också för. Innan man kommit förbi 100 kilometer, då är man någonstans på väg, men man kommer vara trött vid 60. Då kommer den mentala aspekten in. 

Anders Szalkai har sprungit Ultravasan, fjällmaror, ett 24 timmars-lopp där han kom 190 kilometer och en backyard ultra där han sprang ett dygn. I augusti genomförde han Värmdö ultra, 60 kilometer. 

– Den var bitvis ganska teknisk och blött, då fick jag en bra värdemätare att jag klarar det med den passusen att allt jag gjort har varit i dagsljus.

Han har satt upp mål i tre nivåer. Ett nöjdhetsmål att ta sig runt, ett ”bra mål” att ta sig runt under 24 timmar och att ta sig i mål inom två timmar från segraren. 

– Det ska bli spännande, men ja lite läskigt också på något sätt. Jag är en oerhört van löpare men jag inte van på det som Kullamannen erbjuder, plus att man inte vet vad som erbjuds. Det är både skrämmande och lite roligt och extra utmanande.