Kullamannen Dödens Zon

Dödens Zon – en syrlig historia

Kullamannens Dödens zon omnämns med skräck, glädje och respekt. Men vad är det för något. Är den farlig?

Det är en lång historia som började runt 2001. Detta var långt innan traillöpning blev ett begrepp. De flesta sprang fina stadslopp på asfalterat underlag. Fanns det ojämnheter i vägbanan skrevs det spaltmeter med insändare över den farliga banan.

Men det gällde inte för alla. I mitten av 90-talet hade löpning i berg och fjäll lockat en del udda själar som sökte äventyr, berg och stiglösa vidder. Vi var kanske 100-talet löpare som åkte världen runt, men vi ansågs nog konstiga som drogs till väglösa berg.

Av en slump kom vi på att Kullaberg hade egenskaper som liknade skotska berg väldigt mycket. Så mycket att vi skapade en tävling som kallades Ladonia Mountain Trophy. Den bestod av en stenhård orienteringsdel, som skulle suga ut glykogenet ur deltagarnas ben, innan de gick ut på bergbanan som startade i Östra delen vid Himmelstorp. Sen väntade några timmar med extremt många höjdmeter. På denna del brukade mer än 50% bryta med skakande ben och kraftigt illamående. Dödens Zon var född.

Tiden gick, efter 10 år stängde vi loppet eftersom det blivit för stort. Av någon anledning älskade asfaltlöparna att få känna på riktig ”fell running” som den genomförts sedan 1000-talet i högländerna. Rötter, lösa stenar, lera ja inget underlag var dåligt – bara roligt.

Året efter föddes Kullamannen, oron i kroppen blev för stor och vi saknade arrangörskapet.  Det första året hade vi 5 km och 10 km! Ja, vi vet – vi skämdes över den korta sträckan, men det var huvudsponsorns krav. Banorna skulle vara enkla för alla.

Året därpå satt några smådjävlar på våra axlar och vi kom på att vi kunde lägga på en s.k. Plus-meny på 10 km-banan enligt klassisk ”Donken-retorik”.  Lägg på 7 km extra och spring Dödens Zon!

Löparna älskade denna bana. Det var höjdmeter, smala slingrande bergsstigar längs bergets norra och södra sida. Det var vidunderliga utsikter, en fyr, stenar, lera och rötter. Detta är det bästa berget kan erbjuda. Lika vacker som den är på dagen, lika spöklik och hemsk är den på natten. Men det är ju detta som vi äventyrslöpare gillar.

Man blir aldrig trött på Dödens Zon, den upplevs alltid olika varje år och är den som lockar flest löpare till Kullaberg. Idag bryter inte många på Dödens zon, men ingen tar sig igenom den utan kamp. Precis som livet självt. Vem vill berätta om den lätta dagen vid lägerelden? Nej utmaningen är nog något som nutidsmänniskan behöver mer än någonsin.

Välkomna till Dödens!

/Kullamannen

Kullamannen Dödens Zon climbing Håkull